CathrineEriksson

Ibland funderar man lite för mycket. Det är jag jäkligt duktig på.
Man tycker att man haft tillräckligt med motgångar och att det ska
vända snart för att man förtjänar det.

Igår satt jag hemma hos mamma och pappa med en febertrött Svea
iknät när pappa stormar in och skriker att det brinner i garaget. Lämnar
över Svea till mamma och störtar ut i stallet och sliter åt mig en brandsläckare.
Tillsammans med pappa försöker vi trotsa röken och släcka lågorna som flammar
upp inne i garaget. Vi lyckas och pustar ut på gräsmattan helt svarta i ansiktet.
Mamma har larmat brandkåren och vi inser att det vi lyclats släcka är bara en
bråkdel. Det slår lågor från taket och bolmar ut rök från vinden.

Brandkåren lyckats tillslut släcka elden men då har taket redan rasat in och garaget
är totalförstört. Som tur är kunde de rädda vinkelbyggnaden där hela höförrådet finns.


Försökte såga upp taket för att släcka.

På allt det här har Svea haft nästan 40graders feber och ikväll låg tempen
på över 39 grader. Hon har varvat mellan att vara pigg och vara som en
liten trasdocka.

Jag bloggar väldigt sparsamt nu förtiden, till stor del för att jag vill hålla på
både min och Sveas integritet, och jag har kommit fram till att jag har svårt
att inte skriva om "nånting alls" här på bloggen. Men den här helgen har fått mig att
inse vilka människor som finns där och backar upp när det krisar och vilka som inte
gör det. Och eftersom det här är min blogg så tänker jag klaga lite nu:

Jag önskar att min egen familjesituation hade sett annorlunda ut och jag längtar nått
enormt hem till mitt  "hem" och att ha någon som störtar hem när gården står i lågor och ens lilla barn är
helt utslagen. Jag är trött på att bo i en väska och stackars Svea vet inte vad som är
hemma längre. Men jag har lovat mig själv att inte sätta min fot i där mer. Trots att jag fortfarande äger
halva huset känns det för sorgligt att gå in där. Tänker mycket på vår älskade vovve, Billie Bus, som P-Å
nu gett bort till sin syster.

En väldigt liten och väldigt arg Svea hemma på Agdurbacken. Billie som försöker
trösta. Dom har varit oskiljaktliga dom här två. Bror och syster.  Vi saknar dig bubben!

Min mamma och pappa ställer upp enormt mycket och
utan dom hade jag inte orkat vara mamma. Min pappa, som många har en annan uppfattning om, smälter mitt hjärta
när han kryper på golvet med Svea och när han outröttligt försöker få henne att våga ta sina första steg själv.

Men efter regn kommer sol, och eller hur har det regnat lite väl länge nu?

Jag tar lite bloggsemester åtminstone en vecka. Jag tror inte att det är kul för
er att läsa om mitt liv nu.

Kramar